En magisk morgon

Jag har ganska nyligen börjat ägna mer tid åt att fotografera. Jag tycker det är superkul att fota mat, jisses vad det går att experimentera med olika vinklar, ljus, detaljer, props (aha facktermer, visst är jag grym!) och annat. Jag tycker fortfarande det är jättesvårt att ta riktigt bra bilder på gymet, det är på något sätt alltid för mycket skräp i bakgrunden och jag kan inte riktigt slappna av när det är andra människor runtomkring som kan bli störda av att jag håller på. Dessutom är det nåt slags gult ljus som gör alla bilder helt sunkiga?

Naturbilder är jag fascinerad av och försöker öva på för att bli bättre, jag vill verkligen kunna fota sådär så att folk tappar andan som Jonna Jinton gör, jag vill kunna förmedla känslor genom naturen och rörelsen i naturen precis som Sara Rönne, och jag önskar att jag hade tid att verkligen vara ute och fota och öva massor! I morse var det sådär magiskt vackert ute, med dimma som låg över sjöarna och sol som värmde åkrar och skogar när jag körde mot jobbet. Jag satt nästan och studsade i bilen för att försöka komma på hur jag skulle kunna hitta en bra plats att fota, och dessutom hinna stanna på vägen, jag hade ju egentligen inte tid!

Till slut körde jag förbi en perfekt parkeringsplats precis intill vattnet, svängde in, kastade mig ur bilen med kameran i högsta hugg och knäppte av typ 20 bilder på fem minuter. Helt galet! Jag skrattade för mig själv när jag tänkte på hur riktiga fotografer hade ägnat fara timmar åt att hitta rätt vinklar, ljus och avvakta perfekt dimma över sjön. Nu när jag haft tid att redigera dem så blev de faktiskt inte så dåliga ändå, jag behöver öva mer på att fånga dimman över vattnet men till mitt försvar så höll den precis på att lätta, när jag satt i bilen igen så var den i princip borta. Jag är ändå nöjd med tanke på omständigheterna.

Vad tycker ni, visst är det magiskt med fotografer som verkligen lyckas fånga en känsla och förmedla i en bild? Jag övar vidare!