Träning- bygga upp eller bryta ner?

Jag har tänkt på detta inlägg ett tag, som alltid när jag skriver om något lite svårare ämne. Jag vill att tankarna ska hinna landa ordentligt i huvudet innan jag sätter ord på dem och delar dem med er eftersom det alltid blir många olika åsikter om dessa lite starkare ämnen. Jag känner litegrann att det har blivit en del av min nisch att ta debatten och ha åsikter, många är så rädda för det men jag tror på att säga vad jag tycker, jag står ju för träning som något hälsosamt och det känns då väldigt naturligt att sätta ner foten när jag ser saker som inte går i linje med vad jag anser är hälsosamt.

Min ståndpunkt är att träning är något vi gör för att må bättre, bli starkare, friskare, piggare, gladare, ha mindre ont i kroppen eller orka göra saker vi tycker om, som att springa i skogen, klättra i berg eller leka med våra barn. Träningsmängden och intensiteten behöver därför hela tiden balanseras på ett sånt sätt att vi fortsätter framåt mot vårt mål men inte kör för hårt och istället stagnerar eller går bakåt i utvecklingen pga överansträngning. Givetvis får vi inte heller bli för "lata" och bara lalla omkring, i alla fall om vi vill känna att vi kommer framåt.

Det jag ser omkring mig stämmer dock inte alls alltid med min personliga ståndpunkt. Gång på gång ser jag hu unga, friska, starka människor tränar på ett sätt som gör att kroppen går sönder på ställen som egentligen är gjorda för att hålla ihop i 70, 80, 90 år! Jag menar, hur kan en ung frisk kropp gå sönder pga förslitning innan du har fyllt 40 år? Hur kan knän, höfter, fötter, rygg och andra strukturer rasa, inte pga övervikt, stillasittande, slitsamt och tungt jobb eller genetiska förutsättningar utan pga för hård träning? För mig är det helt jäkla skevt. Vad fan håller vi på med, att träna sönder en ung kropp i jakten på, ja vadå?, det håller ju inte!

Jag säger inget om du är elitidrottare, lever på din sport och måste prestera på extremt hög nivå under många år, då är din kropp ditt redskap precis som för en skådespelare som måste förändra sin kropp pga olika roller. Att den till slut inte håller längre är något att räkna med och det är oftast värt det eftersom det har lett till en lång och framgångsrik karriär där du har kunnat leva på din sport. Men hallå därute, hur många av er är elitidrottare?! Jag tror mig veta att mina läsare är 98 % motionärer. Jag tror mig också veta att 90 % av min omgivning är vanliga svenssons även om många älskar att träna. Väldigt få av dem lever på sin sport men jag ser alldeles för många träna sönder sig på ett fullständigt vansinnigt sätt!

Jag tror att vi behöver stanna upp och fundera över vårt eget beteende, vad är det vi gör och varför? Vad är egentligen syftet med att pressa kroppen så hårt, vad är det du tror att du ska uppnå, har du ens tänkt på det? Tyvärr är jag rädd att det i många fall handlar om en besatthet och ett beroende av hård och intensiv träning där hälsan har fått stå lite åt sidan för behöver av att ta ut sig, svettas, bita ihop och pressa sig, ständigt mot nya gränser. Jag tror det är lätt att bli fartblind och inbilla sig att träningen ständigt måste bli tuffare, längre och tyngre för att du ska fortsätta må bra, men vet du? Det viktigaste med din träning är att den blir av och att den är regelbunden. Att sänka intensiteten, ta en extra vilodag eller byta ett tufft löppass mot ett skönt yogapass kan mycket väl vara precis vad du behöver både för att hitta tillbaka till njutningen men också för att faktiskt komma framåt. Återhämtning är en faktor som ofta underskattas, det är då vi både laddar om motivationen och  läker ut kroppen, småskador och skavanker får en chans att försvinna och musklerna bygger sig starkare. Vila och återhämtning är guld när du är  på jakt efter hållbar hälsa!