Träning och tacksamhet

Jag kan överväldigas ibland av hur otroligt gott träningen gör för mig. Alltså jag vet det ju egentligen, och pratar dagligen med mina klienter om det men ändå slår det mig sådär brutalt ibland, att rörelse verkligen är som bomull runt själen, som glitter runt ögonen och som fjärilar i magen.

Som ganska höggravid just nu är det inte lika självklart som vanligt att kunna träna. Jag får verkligen ta dagen som den kommer, lyssna på kroppen och anpassa mig. Det jag saknar mest är såklart att kunna springa men jag mår gott av att få upp pulsen även om det är med hjälp av en cykel eller crosstrainer så det funkar, även om det förstås inte är samma sak. Mest tacksam är jag ändå för att jag fortfarande har lusten och glädjen för att träna, det sista halvåret har varit otroligt tufft med både en krävande graviditet (illamående i 20 veckor, enorm trötthet, foglossning osv) och samtidigt en depression som inte direkt tycks gå åt rätt håll. Ändå tycker jag de allra flesta dagar att träningen är härlig och känns rolig och det är så himla skönt! Utan den vet jag inte hur jag hade orkat ta mig igenom denna sommar, jag är inte säker på att det hade gått faktiskt. Jag längtar och ser fram emot våren precis hur mycket som helst, ljuvliga morgonturer i löparskorna, långa friska promenader, puls och styrka på gymet, osv osv osv. Men ändå, jag är tacksam för det jag kan göra och vad det gör för mig.

Träning är verkligen medicin för själen!