Hur min andra dotter förändrade mitt liv

Det var sista helgen i april 2017. Jag och min vän Jane hade ett träningsevent i Halmstad med massor av härliga tjejer som sprang, körde styrka, åt gott, hängde och njöt av livet. Jag däremot mådde inget vidare. Kroppen kändes svullen, magen var orolig, på långpasset fick jag gå sista biten för att ens kunna hålla ihop det. Jag sov dåligt, hade ingen aptit och kände mig allmänt låg. Något var fel.

Veckorna innan hade en tung och sorgsen känsla funnits i mitt bröst, en känsla av att livet inte var sådär kul som det borde vara. Energin var låg, livslusten, ja- hur var det egentligen med den? Det var länge sen jag känt den på riktigt. Hur kändes det egentligen att tycka om att leva? Dagarna gick in i varandra och jag märkte att jag mest fokuserade på att få dem att gå, jag som brukade vara en sån som älskade livet och ville krama ur varje droppa ur det, nu ville jag bara att det skulle vara över. Inte idag kanske, så allvarligt var det inte, men det kunde liksom kvitta. Kanske hängde de två känslorna ihop, den jag haft sista veckorna och den jag hade den där helgen i Halmstad?

När vi sagt hejdå till alla tjejer på lägret åkte jag direkt till apoteket. En mamma vet när det är läge att åka till apoteket om jag säger så. Med pirr i magen lade jag fram det där testet på disken och tänkte att jag nog ändå inbillade mig, men det skulle vara skönt att få det svart på vitt. En halvtimme senare hade jag det så svart på vitt som det går att få det. Jag var gravid. Precis "frisk" efter min utmattning men med den där sorgsna känslan i bröstet som jag förstod betydde något mer, men som jag inte kunde sätta fingret på ännu. Kanske det sämsta läget nånsin att skaffa ett barn till? Och vad skulle min man säga, han ville ju absolut vänta tills jag mådde bättre. Klok man, men nu skulle det inte bli så. Skulle allt gå åt helvete nu?

Dagarna gick, illamåendet ökade, jag mådde skit rent utsagt. Utöver det så eskalerade den där känslan i bröstet och jag började formulera det för mig själv i ord, det var nog en depression jag upplevde. Mina dagar bestod av att försöka överleva, räkna timmarna till kvällen och hantera paniken i bröstet som bestod av 1. en känsla av att vara totalt meningslös och 2. en känsla av att allt jag byggt upp under över 10 år nu skulle försvinna, eftersom jag inte orkade eller hade nån som helst lust att fortsätta. Jag blev sjukskriven, sov mig igenom dagarna, försökte hålla uppe fasaden utåt. Ville inte förstöra mer än jag måste, orkade inte dela med mig av allt även om jag försökte orka dela lite för att vara ärlig. Det är så jag väljer att vara i mina sociala media, ärlig, mig själv men inte på bekostnad av mitt eget mående och jag visste att det fanns en gräns där ärlighet skulle förstöra mer än det gav.

Så kom hon då, en tidig morgon i januari. På nyårsdagen satt jag och grät i soffan över att hon aldrig skulle komma ut (jag hade inte ens gått hela tiden än men min ork var slut för länge sen) och på natten vaknade jag av att värkarna startade. Några timmar senare var hon där i min famn. Overkligt och på samma gång helt naturligt. Så självklart. Min ängel som skulle komma att rädda mitt liv.

Vi fick en otroligt tuff start. Förlossningen gick helt strålande men moderkakan lossnade inte så de fick söva mig och dra ut den, vilket gjorde att jag tappade över två liter blod. Lilla fröken hade sen otroligt svårt att förstå detta med amningen och hur det skulle gå till, detta i kombination med blodförlusten och kanske även depressionen gjorde att hon inte fick nog med mat från mig. Jag grät, kämpade, matade, grät igen. Provade allt, nässprayer, vila massor, hud mot hud, alkoholfri öl, amningsteer, pumpa mellan varje amning varannan timme dygnet runt, klippa tungbandet på henne, äta massor, dricka massor. Inget hjälpte, mängden bara minskade. Till slut fick jag hjälp på amningsmottagningen på SÄS, alltså vilka kvinnor! Vilket jävla stöd! Jag hade aldrig orkat utan dem, det säger jag bara. Vi fixade ett tillmatningsset och lillan kunde amma vid bröstet fast få maten från en flaska via en liten slag i mungipan. Jag har skrivit ett inlägg om detta för er som missade det. 

Vi höll på med detta i fem månader och det var utan tvekan de tuffaste månaderna i mitt liv. Att försöka få en liten bebis att hitta rätt grepp, lirka in en slang i mungipan och få henne att fortsätta suga tills maten hann upp ur flaskan, mitt i natten med en vrålhungrig bebis, det är mörkt, du är yr av trötthet, slangen hamnar aldrig på rätt ställe, ungen tappar tålamodet och gallskriker vilket gör att maten absolut inte kommer upp ur flaskan osv... du vill mest dö och känner dig som världens sämsta människa som inte kan ge din bebis mat "normalt". Men varje gång jag tänkte på att sluta (dvs ca 5-10 gånger per dag) så var det något som hindrade mig. Den här lilla människan bara älskade att ligga där vid bröstet, hon kunde ligga timtal och hela hennes väsen skrek "snälla, låt mig fortsätta med detta!". Så vi körde på, jag kämpade, grät och kämpade lite till. En dag hade hon bara tröttnat, hon vände bort huvudet från bröstet och tog hellre flaskan när jag erbjöd den. Inget i hela världen hade kunnat gör mig mer stolt och glad, jag hade orkat så länge att HON sa "okej tack, jag är nöjd nu. Det räcker." Hon fick välja när det var nog, det var inte jag som tog det ifrån henne.

Min man var helt ovärderlig under denna period, aldrig har jag väl älskat honom så mycket som jag gjorde då, hans tålamod tog aldrig slut! Han fixade med den där slangen, peppade, assisterade och gjorde allt för att underlätta för mig. Jag hade aldrig orkat annars men det som var så häftigt var att den här perioden gjorde något med mig och lillan. Vi byggde ett band som var så starkt att det inte kan beskrivas. Vi kämpade ihop, för att hon skulle överleva och få den start i livet som hon ville ha och jag ville ge henne. Det var hon och jag mot världen! Hon lärde mig så mycket om mig själv, vad jag är kapabel till, vad kärlek betyder i situationer då allt inte är enkelt och självklart, vad som är viktigt på riktigt. Hon tvingade mig att landa, vara här och nu, släppa allt runtomkring och leva på riktigt. Jag vet inte ens när jag hade gjort det sist, men det är nog 15-20 år sedan!

Det jag insåg under denna period är att prestation, framgång och karriär egentligen inte betyder nånting. Inget av det jag hade presterat under alla år kunde hjälpa mig när det var skarpt läge, jag kunde inte pressa mig till att lyckas med detta (tro mig jag försökte, stackars den där pumpen som nästan blev överhettad i perioder) utan jag var tvungen att kapitulera och acceptera situationen. Mycket av min ångest under depressionen handlade om att jag kände mig så värdelös, ingen tyckte om mig, ingen tyckte att det jag gjorde var bra, jag var inte viktig för någon. En dag när det var riktigt tufft skrev jag detta inlägg om när det blir för mycket och man bara vill gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka. När man bara inte orkar mer men måste orka för att man har en femåring där hemma och en bebis i magen som behöver en, oavsett hur allt annat känns.  Insikten jag fick under det första halvåret av Alice liv var att livet inte handlar om prestationer, att mitt värde inte låg i vad jag kunde leverera utan att det snarare handlade om vad jag själv kunde få ut av livet, hur jag kunde få och skapa de upplevelser jag ville, hur jag kunde fylla mina dagar med vad jag själv ville och på så sätt faktiskt må bra, istället för att vänta på att andra människor, pengar eller bekräftelse skulle få mig att må bra. Och då började jag omvärdera.

Jag satte nya mål för mig själv och mitt liv. Slutade tänka karriär och utveckling av mitt företag och började tänka personlig utveckling. Började värdera min tid annorlunda. Att göra ingenting är inte alls meningslöst, vissa dagar är det precis vad som behövs! Att hinna sitta på golvet med sina barn, ta en promenad mitt på dagen eller hinna läsa en bok i sängen är inte alls slöseri med tid, det är det viktigaste du gör! Där hämtar du kraft för att sen kunna göra ditt jobb bra, bemöta människor med kraft och energi, ge av dig själv och inspirera andra. För självklart måste vi jobba, pengarna måste ju in för att vi ska överleva men all ångest runtomkring måste inte finnas där. Mitt jobb är ju att inspirera andra, att dela med mig av min kunskap, om träning och kost, om kvinnokroppen före, under och efter graviditet, om de mentala faktorer som får oss att må bra och känna mening på riktigt osv. Då behöver jag också ta mig tid att inspirera mig själv ibland och det glömde jag bort under alla dessa år när jag bara sprang, sprang och sprang, för att hinna ta precis alla bollar som flög i luften, och helst även fånga några av alla andras bollar när jag ändå höll på!

Jag är så tacksam för att det där testet visade två streck den där dagen, och att det sammanföll med den där depressionen som i sin tur följde på min utmattning. Det var precis vad jag behövde för att hitta mig själv och mitt sätt att leva igen. Utan den där lilla ängeln som kom och räddade mig hade jag nog inte suttit här nu, och mått så bra, varit så stark och känt sån otroligt målmedvetenhet inför resten av livet. Hon förändrade mitt liv och fortsätter påminna mig varje dag om hur jag vill leva och vad jag vill göra. Tänk vilken kraft som finns i en sån liten människa ändå!